2 - 3

Årets hemmapremiär kändes på förhand helt perfekt. Vi hade med oss en vinst från premiären mot Danderyd och vi hade haft flera riktigt bra träningar med högt tempo och kvalité inför denna match. Vi börjar denna match i högt tempo och äger matchen totalt. Det är vår match och skapar massa lägen och halvchanser. Vi känner att detta kommer vi vinna om vi fortsätter och har tålamod. Vi tar rättvist ledningen med 1-0 genom Sebbe i första halvlek och gick till halvtidsvila med ett enormt självförtoende och fick massa beröm från dem som var och tittade på matchen. Vi börjar första 15 minuterna i andra halvlek lika bra bra gör då även 2-0 genom Figge ( firade sin 100-ade match i EKF tröjan ) på en vass omställning där Figge smäller upp den i nättaket. Efter ca 60 minutrer så sker något som iaf inte jag upplevt tidigare. Matchen blir tjafsig och bråkig och motståndarna gör precis allt de kan ( både sportligt och osportsligt ) för att ändra på matchbilden. Kunde de inte slå oss på vanligt sätt så fick de försöka med annat. Detta tjafsande fick oss helt ur balans och vi gick precis i den fällan de ville. Att tappa fokus på vårt spel och bli ofokuserade. Vi åker på ett 2-1 mål bakåt helt taget från luften. Sen åker vi på ett hårt dömt rött kort på JG innan domaren även tyckte att vi skulle få en tveksam straff dömd emot oss. Helt plötsligt var vi i rejäl brygga med en man mindre på planen och 2-2 på tavlan. Detta efter att vi dominerat första 60 minuterna totalt. I deras nyfödda energi och i egenskap av en man mer på planen så lyckas de även trycka in för oss ett förödande segermål ( 2-3 ) strax före slutsignalen. Denna förlust gjorde ont och vi gick av planen otroligt besvikna och kände oss rånade på segern. Parsian vann inte den här matchen på ett schysst sätt, och de vet de om själva också. Vi borde ha stängt denna match redan i första halvlek med några mål till då, då hade denna match redan varit död. Vi lär oss massor av denna match och ser nu fram emot att få möta IFK Viksjö på Annandag Påsk. Glad Påsk!